Lennart cyklade vidare genom stan. Lådcykeln gick varm, i vanlig ordning, och han cyklade en bit han sällan (om ens någonsin) cyklat förr. Sån var han, den gode Lennart. Han tog dagen för vad den var och hur den kom. Hans trogna vapendragare i form av lådcykel fanns med honom längs färden som började i Vita Bergen. Det var nämligen där han bodde.

Cykelturen på lådcykeln började med en brant nerförsbacke. I början var det lite läskigt, tyckte han. Med åren hade han blivit mer säker och nu hämtade han fart redan där. Ju snabbare det gick nerför desto fortare skulle nämnda lådcykel gå resten av resan. Problemet var bara förbipasserande och risken för krock men det var ett problem som inföll ganska sällan.

Han tog rejäl fart denna dag eftersom det var en mycket fin sådan. Solen sken och speglade sig i den vackra, gröna färgen på hans lådcykel. Han speglade sig i lacken, log mot sig själv...

Mina barn har börjat leka med varandra på allvar nu. Det känns sanslöst bra om jag ska vara ärlig. Det har tidigare varit så att vi föräldrar tvingats vara väldigt delaktiga i all lek. Det har liksom inte fungerat att låta dem vara själva med varandra. Det blir bara bråk.

Hur som helst. Nu har de i alla fall börjat umgås på riktigt. De leker affär och vi är bara biroller emellanåt. Kunder med andra ord. Nu senast hade de låtit införa ett kassasystem. Det var en intressant sak. Ja, framförallt eftersom jag inte, för allt i världen, kan förstå varifrån de fått ordet kassasystem ifrån. Det är väl förskolan antar jag. Det hela var i alla fall väldigt gulligt. Idag ska jag berätta om hur det gick till.

”Nytt kassasystem på plats!” ropades det inifrån barnens rum. Jag blev nyfiken men kände samtidigt inte att jag ville väcka den björn som sov. Med björnen menas att de nu faktiskt kan leka...

Jag och mina syskon har länge försökt att få vår pappa att göra en hälsokontroll. Det har varit svårt. Faktum är att jag inte vet om det finns något som är svårare i hela världen. Folk talar om att det är krångligt att bestiga Mount Everest utan syrgas. Men ändå: Det är bara ett berg, eller hur? Min pappa är så mycket mer än ett berg. Det är lättare att skjuta upp en myra i rymden med ett sugrör än att få honom att genomföra en hälsokontroll. Tro mig, och idag ska jag berätta om hur det gick till.

Det var min storebror Hans som fick ta ledningen i övertalningen. Det brukar vara så, så det var ingen förvåning. Hälsokontroll var det den här gången och syskonen samlades på ett möte innan.

”Ja, hur gör vi nu då? Hur ska vi få honom till hälsokontrollen?” frågade Camilla, den yngste av oss.

Hon brukade göra så. Kanske just för att hon är yngst i en skara av 5 personer. Det var lätt för...

Jag hade en intressant intervju med en kvinna häromdagen. Det var för ett uppdrag hos en av våra största kunder så det var viktigt att tillsättningen gick bra. Det var en oerhört trevlig person med ett förflutet som var något förvånande givet hur det brukar se ut. Hon hade nämligen arbetat som arkitekt i Stockholm under 10 års tid. Det var visserligen ett decennium sedan, men ändå. Jag kände mig tvungen att fråga om detta faktum.

”Och så till den punkt jag måste säga att jag reagerade starkast på i ditt CV. Du har alltså varit arkitekt i Stockholm under en massa år?”
”Ja det stämmer! Det blev några år i Stockholm som arkitekt innan jag rörde mig vidare” svarade hon.

Jag bad henne utveckla svaret och det gjorde hon. Hon hade alltså studerat dubbelt när hon var yngre. Hon pluggade arkitekt i Stockholm samtidigt som hon blev ekonom på distans. Fem år av dubbla studier. Det måste ha varit...

Låt mig berätta lite om vad jag tycker att takrosetter bidrar till. Kanske behövs det en liten bakgrund för att ni ska greppa vad jag talar om:

Som ni vet så letar jag just nu efter en ny lägenhet. Detta har jag gjort under en tid och det har gått ganska segt. Nu har jag däremot skärmat av mina sökningar en aning. Nu har jag insett att det jag är på jakt efter är en lägenhet med takrosetter. Eller ja, det kanske räcker med en. Allra helst vill jag ha minst två takrosetter men det kanske är för mycket begärt.

Hur som helst så har jag nu varit på ca 15 lägenheter. Alla har takrosetter och andra ornament som speglar det jag ser framför mig att min framtida bostad ska ha. Såhär tänker jag om saken:

Takrosetter bidrar till en känsla av klassicism. Jag har alltid varit svag för detta. Jag är inte konservativt lagd när det gäller politik men när det kommer till stil är jag helt klart där...

Vi trummar på. Detta utlovades förra veckan och vem är jag att svika er angående detta? För er som missat vad jag skrivit om så kan jag ge en kort bakgrund: Det handlar om trädgårdsskötsel i Stockholm. För att vara extra specifik så kan man väl säga såhär: Det handlar om tiden då jag arbetade i Stockholm och var verksam inom just trädgårdsskötsel. För två veckor sedan lät jag er skicka in era frågor om saken. Det kom en hel bunt. När jag sedan besvarade frågorna förra veckan kom det en rejäl drös till. Nu är jag alltså här igen för att besvara dessa frågor om min tid inom trädgårdsskötsel i Stockholm.

Är ni beredda? Hoppas det, för nu kör vi.

Var i Stockholm jobbade du med trädgårdsskötsel?

Det såg lite olika ut beroende på vilket jobb jag hade. Först arbetade jag på en stor och välkänd trädgårdsförening på Djurgården. Här var min trädgårdsskötsel i Stockholm helt koncentrerad på en...

Det tog ett tag för mig att inse att jag hade problem. När jag väl insett, för mig själv, att jag hade saker som tyngde ner mig så kom en lång period av undantryckningar. Det dröjde länge innan jag kommit till insikt med att jag behövde ta hand om min psykiska ohälsa. Jag är oerhört glad att det till slut blev så att jag kom fram till att det var den bästa lösningen. Idag ska jag ge en liten återblick i hur det har sett ut för mig.

Jag märkte att jag var lite annorlunda mot många andra redan när jag gick i högstadiet. Under perioder kunde jag vara väldigt låg och inte känna så mycket glädje över något. Det var långt innan jag ens stött på uttrycket psykisk ohälsa. Eller, någon hade kanske nämnt det i skolan utan att jag tagit någon notis om det. Psykisk ohälsa var något som drabbade andra, inte mig. Så tänkte jag och var förstås fasansfullt fel ute.

Min psykiska ohälsa vilade i skiftet...

Det tar på krafterna att ha barn. Detta kommer knappast som någon ny insikt för någon. De som inte själva har barn tvingas stå ut med föräldrars gnäll om sina liv jämt. Föräldrarna själva, ja de får naturligtvis utstå mer gnäll från höger och vänster än någon annan. Vi får bannemej skylla oss själva. Det är min bestämda uppfattning.

Idag ska jag prata om mina onsdagar. Det är nämligen denna dag i veckan då jag åker på barndans i Nacka. Det är mina två yngsta barn som får åka med dit. Den näst yngsta går faktiskt på barndans i Nacka, så att hon är med är fullt rimligt. Den andra, den yngsta, är med för att han inte kan vara själv. Han är nämligen 2,5 år gammal. Jag tvingas därför ta hand om honom under de timmar då Elvira sysslar med barndans på dansstället i Nacka. Det brukar vanligtvis fungera bra, även om det ibland skiter sig när tålamodet tryter.

När jag säger detta om barndansen i...

Jag har, under de senaste veckorna, berättat om den tid då jag arbetade med mässingsskyltar. Det har resulterat i ganska många fler frågor än jag hade väntat mig. Det tycks att ni var väldigt nyfikna på att veta mer om mitt förflutna. Vad jag gjort, varför jag har gjort det och vad jag tänker om det. Detta fick mig att nu ägna ytterligare ett inlägg åt min tid inom mässingsskyltar. Håll tillgodo!

Jag har ju redan talat om hur jag fick arbetet inom mässingsskyltar. Hur det gick till när jag tillslut tog steget att flytta till Stockholm och byta liv. Idag tänkte jag därför fokusera mer på vad jag saknar med jobbet. Jag arbetade, som jag sagt, trots allt med mässingsskyltar under 5 år av mitt liv. Det är lång tid. Särskilt lång är tiden då man är mellan 25 och 30. Trots att det nu är över 10 år sedan som jag arbetade med mässingsskyltar så tänker jag på det emellanåt. Det var en fin tid...

Snacka om att min fantasi varit svag på senaste tiden. Ni vet att jag brukar skryta om hur bra den brukar vara. Hur jag, som förälder, är oerhört påhittig när jag berättar sagor för mina barn på kvällarna. Att jag skjuter från höften, går på känsla, är lite skön och.. ja, ni vet, allt sånt där. Så är alltså inte längre fallet. Igår kväll berättade jag en historia om en armbågskontakt. På den nivån är det. Jag måste berätta för er om detta.

Så, vi har alltså en armbågskontakt vid ingången till vår klinik som krånglar väldigt. Den har inte riktigt varit sig själv på något år. Saken är den att jag inte klandrar armbågskontakten. Jag klandrar oss, eftersom ingen någonsin gör något åt saken. Vi kunde förstås ha ringt företaget som levererat, och som har ansvar, för kontakten. Detta gjorde vi inte så alla var ovetandes. I slutet, innan någon gjorde slag i saken var det ungefär 1 på 4 att den...