Jag kände en gång en man som jobbade med flyttstädning i Skövde. Kanske inte det mest spännande jobb jag kan tänka mig, men för honom var varje dag ett nytt äventyr. Kanske för att det är en väldigt spännande stad, det vet jag inte så mycket om. Han var i alla fall ganska nöjd med sitt jobb med att flyttstäda i Skövde och hade väl inte direkt nån tanke på att byta område. Han har inte alltid flyttstädat i Skövde, specifikt, en gång i tiden var han ung och bodde någon annanstans och gjorde andra typer av städning, som var mycket tråkigare om man får tro honom själv. Jag tycker personligen att det låter exceptionellt tråkigt med både flyttstädning och Skövde, så det finns en del att bevisa i ämnet.

Den här mannen menar att flyttande skövdebor är snälla men underliga varelser, och därför är just Skövdes flyttstädningar speciella och extra roliga. Jag har inte träffat så många skövdebor...

Vi har gått och blivit Haninges bästa familj inom rekond. Ja, inte för att vi utför denna typen av arbeten alltså. Utan för att vi är väldigt bra på att anlita proffs på rekond i Haninge med omnejd. Det började faktiskt med mig, och detta är ungefär ett år sedan. Såhär såg det ut:

Vi satt på en middag hemma hos min syster. Som vanligt var vi ett ganska stort gäng. Det brukar bli så när det bjuds på middag. Vi är många och vi är snåla. Så är det. Hur som helst så berättade jag att jag hade tagit en rekond på ett ställe borta i Haninge. Hälften av middagssällskapet visste inte vad det betydde. Faktum är att det inte hade en aning. När jag sa att jag varit i Haninge på rekond trodde min svägerska att jag tittat på någon sport. Så var inte fallet. Jag berättade att rekonden i Haninge syftade på att göra min bil väldigt, väldigt ren.

”Får jag se?” frågade min bror och fler nickade...

Låt mig återgå. Det är ett vanligt förekommande tema i mina texter förstås. Jag tenderar att återbesöka gamla ämnen. När jag väl börjar skriva om något så tenderar jag att dessutom inte sluta med det. Det är.. någonting i alla fall.

Senast skrev jag om fasadrenovering i Stockholm. Jag berättade om beslutet att flytta till huvudstadsregionen för att testa något nytt. Jag berättade om hur jag aldrig reflekterat över att jobba med fasadrenovering eller bo i Stockholm – men att det ändå var precis det jag beslutade mig för att göra. Jag berättade om hur slumpen kom och svepte över mig på en kräftskiva en sommar för många år sedan. Att det var ett samtal, sent på kvällen, som fick mig att flytta till Stockholm och börja med fasadrenovering. Livet blev sig aldrig likt igen.

Mycket av mitt fokus när jag talat om detta har lagts på själva händelsen att jag påbörjade arbetet. Hur slumpartat...

Nyligen gick min gamla far bort. Det var inte jätteförvånande. Han hade varit sjuk under lång tid och han var en gammal man som levt ett tufft liv. Det är förstås icke desto mindre sorgligt. Eftersom jag är det enda barnet var det jag som fick ansvara för hans dödsbo i Stockholm. Det var varken något jag såg fram emot eller föraktade att ta tag i. Ja, så kände jag i alla fall fram till dess att det var dags. Maken till krångliga saker har jag nog aldrig förr varit med om. Dödsbo i Stockholm (eller var som helst?) var inte min grej. Som tur var hittade jag en firma som hjälpte mig. Som var specialiserad på just dödsbo och som var verksamma i Stockholm. Det fick bort en stor del av ångesten. Kanske till och med all.

Hur som helst så var min dotter inblandad eftersom hon fick lov att följa med mig till Stockholm för dödsbot. Det märktes att det var olustigt för henne. Förståeligt eftersom...

Jag har alltid varit väldigt idrottsintresserad. Varför det blev så har jag väldigt svårt att förstå. Ingen i min familj är intresserad av sport och det gjorde mig på något vis till ett svart får. Det är bara kultur som gäller innanför vår familjs väggar. Bara musik, böcker och teater. Ingen sport, inte alls.

Därför blev jag väldigt glad nyligen när jag hörde att min brors nya sambo hade köpt ett tennisarmband. Jag hade aldrig hört att man talade om det på det sättet. Ett tennisarmband alltså. Det måste vara sådana där svettband som alla proffs har. Sådana som även jag bär när jag då och då spelar med vänner och kollegor. Jag tänkte att det var häftigt. Kul att han hade träffat en tjej med så stort intresse för tennis att hon till och med bar tennisarmband. Ett armband som hon gjorde så stor sak av att ha köpt att hon spred ordet.

”Hörde du att Lena-Marie hade köpt ett tennisarmband?”...

En marknadsanalys kan säga mycket om ett samhälle. Det är ett slags lackmuspapper, en temperaturmätare, på människors tankar och föreställningsvärld. Människor som i grupper av människor alltså, inte nödvändigtvis på individnivå – även om förstås marknadsanalys utförs på individnivå. Ja, ni förstår såklart.

Jag har arbetat med marknadsanalys i många år och jag tror inte att jag kommer att göra något annat innan pension. Det är möjligen magstarkt att säga det redan vid 40 års ålder. Jag har bara lite svårt att se hur jag skulle välja bort marknadsanalys mot något annat. Det är ganska osannolikt om ni frågar mig. Men saker kan ju förstås ändras. Det ska man vara nog med att poängtera.

När jag, för ett par veckor sedan, nämnde att jag varit verksam inom marknadsanalys var det många som blev förvånade. Det var dessutom många som blev väldigt nyfikna. ”Hur hamnade jag på marknadsanalys? Hur...

Vad gör man inte för att vara en bra förälder? Och vad innebär det egentligen? Det är en fråga som det inte finns några självklara svar på, förstås. Vad som utgör en bra föräldraroll för dig behöver inte vara detsamma för mig, och visa versa. För mig finns det ett viktigt element av berättande. Att man ska kunna berätta för sitt barn hur världen ser ut men också få dem att förstå värdet av att hitta på. Att tänka fritt.

Nyligen fick jag uppdraget, från min 4-åring, att berätta en saga om byggbodar. Det var inte det lättaste uppdraget jag någonsin fått. Detta trots att jag ägnat en stor del av livet åt att berätta sagor. Byggbodar var sannerligen inte något uttryck som dök upp för jämnan. Det är det som är fördelen med att fråga barn vad de vill höra. Fantasin är inte bara livlig. Den är oändlig.

Byggbodar skulle det få bli och jag lovade att återkomma med en saga redan kvällen efter. I...

Vi skulle fira nyår hos min syster i Stockholm. Detta stod klart efter att alla andra planer gått i det berömda stöpet. Det hade varit kört för oss om vi inte fått låna hennes företagslokaler för festligheterna. Det blev dessutom en succé utan tidigare like.

Hur som helst så landade det på mig att planera och laga förrätten. Det räckte tydligen inte med att man fixade ställe att vara på, nej inte alls. Jag hade inte många tankar om förrätter överlag. Det enda jag visste var att jag inte ville ha caviar. Varför? Jo, därför att jag inte alls gillar caviar. Detta var min starka övertygelse inför nyåret. Eftersom jag är en bestämd person så var det något jag tog för givet. Nej, om jag inte gillade caviar, då skulle det inte bli någon. Punkt slut.

Det var flera andra som inte delade min inställning. Med flera andra menar jag samtliga av de jag talade med inför firandet. ”Ingen caviar!?” sa...

Det är mycket roligare att berätta historier för min son nu när han börjar bli lite äldre. Ja, många kanske tycker att detta känns lite konstigt, att vi ens gör så. Många slutar väl läsa ”sagor” för sina barn när barnen är, 7 år kanske? Vi däremot, vi har fortsatt. Det är inte riktigt sagor det är tal om heller för den delen. Det är mer berättelser med vilka jag vill att mitt barn ska få berättandet som en del av tänkandet. Han är redan väldigt duktig men det kan bli ännu bättre. Det är jag säker på.

Det är knappast första gången jag skriver om detta i bloggen. Inte heller är det den sista. Senaste historien handlade om dödsbo. Har ni hört något så deppigt ämne? Det kanske till och med är vissa av er som inte vet vad ett dödsbo är för någon. Det ska ni bli varse, go’ vänner.

Ett dödsbo är alltså vad man kallar det hem som ägts av en person som gått bort. Det hörs ju nästan på namnet...

Vår vana trogen så styrde vi ihop månadens familjemiddag i söndags. Japp, månadens sista söndag är synonymt med middag och detta tummas inte på. ”Enda godkända ursäkt är egen begravning” brukar pappa säga. Det var kul första gången men börjar bli lite tröttsamt nu. Dessutom är det helt snott från en film men det vågar vi inte erkänna att vi vet.

Hur som helst. Den här middagen präglades av ett ord, nämligen ordet besökssystem. Oerhört oväntat men så var det i alla fall. Vi är alltså 7 syskon som alla anländer till middagen vid olika tillfällen. Detta fick pappa att komma upp med det ”briljanta” ”skämtet” att de behöver skaffa ett besökssystem. Han skrattade som vanligt åt sig själv. Vi andra hade svårare att förstå vad det roliga var med att de skulle ha ett besökssystem.

”Vad menar du egentligen?” frågade min äldsta syster.
”Haha. Ja, men du vet sånt där besökssystem. Att man kan...