Vidskepelse och tandläkare i Södertälje

Det är lustigt hur man är med rutiner. Jag är inte vidare vidskeplig, men kan ändå inte avstå från att hålla på med en massa vidskepligt trams. Det var längesen som jag spottade över vänster axel när jag såg en svart katt passera gatan. Däremot har jag nog inte gått på en A-brunn sedan 1986. När jag spelade fotboll hade jag alltid samma strumpor när vi spelade match. Om jag någon gång tvingades ha andra strumpor kunde jag lika gärna stå över. Jag spelade uruselt. Med åren har vidskepelsen, som sagt, lagt sig en aning. Men vissa saker består. Exempelvis som mina rutiner varje gång jag ska besöka min tandläkare i Södertälje. Jag ska berätta.

I mina unga dagar hade jag mycket hål i tänderna. Jag sprang nere hos den dåvarande tandläkaren i Södertälje jämt och lagade. Jag minns att jag var avungsjuk på mina vänner. De åt minst lika mycket godis som jag. De drack minst lika mycket läsk. Ändå var det jag som fick ränna nere hos tandläkaren i Södertälje centrum stup i kvarten. Jag som fick lägga mig och ”gapa stort” för att sedan få en slagborr in i käften. Det var orättvisa i sin renaste form. Orättvisa att jag fick gå till den gamla och tjuriga tandläkaren i Södertälje, när alla andra slapp.

En dag när jag skulle dit när jag var runt 20 sågs jag med en kompis på en fika innan besöket. Jag travade sedan iväg längs gatan och gick in i trapphuset som ledde mig till tandläkaren i Södertälje. Väl där inne fick jag en chock. ”Vad sa du, inga hål?!” brast jag ut när han tittade på röntgenplåtarna. Det var första gången, vad jag kunde minnas. Första gången som jag var hos tandläkaren i Södertälje utan att ha fått något hål. Var det ett mirakel?

Vilken slutledning tror ni att jag kom fram till? Vad tror ni att min unga, vidskepliga hjärna kom till för förklaring? Naturligtvis berodde det inte på att jag hade borstat tänderna extra noga en tid. Inte heller för att jag hade börjat använda tandtråd efter hot från mamma om att hon skulle sparka ut mig annars. Det hade ”naturligtvis” med fikat med Roger innan. Jag har brutit mönstret.

Låter det tramsigt? Då kan jag meddela att jag inte hade några hål heller nästa gång jag besökte tandläkaren i Södertälje. Och inte heller nästa gång. Eller nästa gång. Jag har inte haft hål i tänderna sedan 1991.

Varje gång jag ska på besök hos tandläkaren tar jag en fika med Roger. Detta trots att vi inte umgås så mycket längre alls.

Slump eller ej? Det kan bara ni svara på.