Stopp i avloppet från barndomen
Min pappa tillhör den gamla skolans män. Macho, känslobefriad och, på alla sätt det går, självförsörjande. Det sistnämnda är väldigt fascinerande tycker jag. Strävan efter att kunna skapa och laga saker utan att ta hjälp av andra. Känner ni igen den här personlighetstypen? Den är förstås vanligast bland män men kan säkerligen finnas hos många kvinnor också. Det är som om allt kretsar kring att man ska kunna överleva en apokalyps. Om olyckan är framme så ska man kunna så vete och bygga en koja i skogen av pinnar.
För pappa har det exempelvis alltid varit viktigt att själv kunna lösa om det blir stopp i avloppet. När jag växte upp bodde vi i ett hus som på många sätt var slitet. Jag är, med facit i hand, ganska övertygad om att rören borde ha bytts ut. Men eftersom detta var utom min pappas kunskap ville han inte erkänna det. Stoppet i avloppet kunde han lösa själv. Det var väl bara att köra ner handen och rensa. Problemet var bara att det allt oftare blev stopp i avloppet. Pappa satt var och varannan dag i duschen och försökte få vattnet att rinna undan. Ingenting hjälpte. Stoppet i avloppet bestod.
Om det är någon bild jag har i huvudet från min barndom så är det just det. Ett översvämmat badrumsgolv, pappa på knä i duschen med handen ner för att få bort stoppet i avloppet. Han svor och grymtade. Och jag, mamma och min lillebror stod i dörröppningen och tittade på. ”Bra karl reder sig själv” kunde han säga, nästan som för att intala sig själv att han inte behövde hjälp. Flera gånger kunde mamma föreslå att vi skulle ringa någon. Någon som visste hur man verkligen fick bort stopp i avloppet. Någon som inte var hobby-rörrensare, för fan. Men pappa vägrade. Det var minsann han som fixade när det blev stopp i avloppet i det här hemmet.
En dag fick mamma nog. När pappa var på jobbet bläddrade hon i telefonkatalogen för att hitta någon som arbetade professionellt med stopp i avlopp. Hon ringde och 2 timmar senare stod en ung kille på vår trappa. Han kopplade in utrustningen och blåste på med en het och hård stråle vatten som gick ner i avloppet. ”Detta ska nog göra susen” minns jag att han sa, nästan skrämmande vardagligt. Han visste vad han sysslade med.
Vi sa aldrig någonting till pappa om att stoppet i avloppet vars löst. Jag tror att han fortfarande lever i villfarelsen om att det var han, och enbart han, som fixade när vi fick stopp i avloppet.