Telemarketing

Jag tillåter mig själv att vara nostalgisk. Det sker inte ofta, tack gode Gud, men det sker emellanåt. Särskilt vanligt är det att jag tillåter mig själv att sväva tillbaka i minnet under de perioder under vilka jag känt mig pressade. Då jag stått och tittat samvetet i vitögat och känt att jag måste ”göra någonting”. Känner ni igen känslan? När just handlingen att göra någonting är det man känner behövs men man vet inte vad någonting betyder. Jag är övertygad om att jag inte är ensam om att känna såhär emellanåt.

Nå, idag ska jag titta tillbaka på en tid som varade för oerhört längesedan. Faktum är att det är min allra första erfarenhet av arbetslivet. Jag kan ha nämnt det förut, men till er som missat det berättar jag nu att jag en gång i tiden arbetade med telemarketing. Det trodde ni inte, eller hur?

Jag kände precis den stress som många av mina kamrater kände då vi gick ur gymnasiet 1994. Det var inte dåliga tider för att få jobb men heller inte särskilt bra. Jag var sist på bollen. Fick mitt jobb inom telemarketing efter att nästan alla andra fått sina jobb. Det kändes lite tungt men när jobbet väl drog igång ändrades det.

Jag tjänade omedelbart mer än 50% mer än mina kompisar gjorde på telemarketing. De försökte febrilt försvara sina yrkesval med att de ändå inte ville arbeta i telefon. Då ska det sägas att de arbetade som lokalvårdare, i affär och som assistent på Trafikverket. Det var, enligt mig, ganska mycket roligare att arbeta med telemarketing. Inte minst tack vare faktumet att man faktiskt blir sin egen lyckas smed. Om jag ligger i hårdare, om jag tränar och vrider och vänder mer, så tjänar jag extra pengar. Det är inte fy skam.

Det gick en tid. En mycket längre sådan än jag först tänkt. När jag började med telemarketing såg jag en horisont på kanske.. 3 månader? Hur länge arbetade man egentligen inom telemarketing? Inte länge, utgick jag ifrån. Ja, tji fick jag då jag alltså blev kvar så länge som i 3 år. Och vet ni vad? Jag tyckte faktiskt att det var roligt ända fram till sista dagen. Anledningen till att jag slutade var helt enkelt att jag ville börja plugga. Ett ganska vanligt öde för en person i 22-årsåldern. Tror ni inte det?

Jag vill gärna ha era tankar och funderingar, om telemarketing och om mig, i kommentarsfältet. Skicka över dem så svarar jag så snart jag kan!