Bland svenskar och markiser i Stockholm

Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Visste är det ett gammalt uttryck som ibland används av folk? Ja, jag vet väl inte. Jag är riktigt usel på ordspråk. Både på att komma ihåg dem och på att använda de på rätt ställen. Jag vet inte om kossan och båset-ordspråket används rätt nu, så jag kan lika gärna cut to the point.

Jag hade bott i huvudstaden i hela mitt liv. Vandrat upp och ner på gatorna. Hört hemma på pubar, restauranger och nattklubbar. Gråtit, älskat, skrattat, brutit ihop. Jag hade gjort allt här. Sedan flyttade jag långt bort och har inte återvänt på över 4 års tid. Ett tvärt slut som rörde upp många känslor. Nu är jag äntligen tillbaka, och det känns närmast surrealistiskt. Jag har saknat staden mer än jag kunnat ana. Saknat parkerna, människorna, kyrkorna – ja, till och med saknat markiserna i Stockholm. Det låter kanske konstigt. Att jag har varit borta på andra sidan jorden i flera år och det jag har saknat är markiserna i Stockholm. Jag menar snarare att jag har saknat detaljerna. De små sakerna. Att det står på svenska på golvbrunnarna i gatan, det har jag saknat. Det, och markiserna i Stockholm då förstås.

Efter att jag hade blivit hämtad sent på kvällen av min pappa bad jag att få komma till stan. Bad om att bli avsläppt bland alla fina markiser i Vasastan i Stockholm. Den stadsdel där jag levt under många år innan min flytt. Jag gick själv strax efter midnatt. Gata upp och gata ned. Luktade, såg och kände in allt i min väg. Markiserna i Stockholm var utfällda utanför de sent stängande pubarna. Människor skrålade där inne. Jag såg in och ingen såg ut. Det var som att tiden hade stått still. Det var samma människor, samma skratt, samma öl, samma markiser i Stockholm. Det var bara jag som hade varit någon annanstans.

Jag vandrade vidare. Markiserna i blev färre under min promenad genom nattens Stockholm. Den nyupptäckta staden som jag hade glömt och kommit ihåg på samma gång. Jag gick mot söder, där jag växte upp. Gick in på Seven eleven vid Hornstull och köpte en muffins. ”21 kronor, tack” sa tjejen vid disken. Som om det inte alls var speciellt att hon talade svenska, precis som jag.

Jag talade svenska. Jag var hemma. Bland markiser och svenskar i Stockholm.