Att flytta till Stockholm och bli målare

Jag ser tiden som målare i Stockholm som ett av mitt livs viktigaste kapitel. Detta har inte nödvändigtvis så mycket med själva yrket att göra. Jag var varken målare i Stockholm innan eller efter att denna period tog slut. Det jag är övertygad om är att den här perioden har format mig. Den har skapat den person som idag sitter här och skriver till er idag.

För att förklara vad jag menar tänkte jag att jag skulle göra en lista. Listan ska innehålla de aspekter av tiden som målare i Stockholm som jag tror formade mig mest. Vi får se vart i det hela landar.

En flytt till storstaden

Det var något jag hade drömt om hela livet. Jag ville till Stockholm, inte nödvändigtvis för att jobba som målare, men för att jobba med något. Jag ville bara dit. Skitsamma varför egentligen. Det började med att jag flyttade till Stockholm och började som målare (vilket för övrigt var otroligt oväntat). Det fortsatt med en massa andra yrken och plugg, men det var måleriet som tog mig dit. Det bär jag med mig med värme

Socialt bungyjump

Jag kan säkert framstå som en ganska självsäker person stundtals. Detta är 100% en gammal hederlig bloggfasad. Jag är i själva verket ganska osäker. Därför var flytten till Stockholm och karriärsbytet till målare ett stort steg. Eller ”ett socialt bungyjump” som någon person sa en gång. Det var oerhört viktigt för mig. Eftersom jag inte hade några pengar när jag flyttade tvingades jag bo billigt. Så billigt att jag var tvungen att bo i kollektiv. Det första året som målare i Stockholm bodde jag med 5 för mig helt främmande människor. Eller ja, de var förstås inte främmande efter att jag lärt känna dem, men ni förstår.

Att lära sig något nytt

Jag är förmodligen den sista att notera vikten av att prova på nya saker. Jag tillåter mig att låta lite lökig ändå. Att flytta till Stockholm och börja arbeta som målare var något helt och hållet nytt för mig. Det var en del av varför jag gjorde det. Jag genomförde flytten för att våga hoppa ut i det okända. Det skrämde mig men tanken kittlade mig ändå.

Jag ångrar ingenting, och nästa vecka ska jag berätta mer om detta. Läs gärna om ni vill!